Det blå guldet som försvann

Bland veckans alla sporthändelser känns lördagens fotbollsmatch i Premier League mellan Southampton och Manchester City som en av de mer spektakulära. En på förhand helt vanlig fotbollsmatch som genom ett vingslag förvandlades till något extra ordinärt och oförutsägbart. Matchen spelade på St:Marys Stadium inför en fanatisk sjungande hemmapublik.

När domaren till slut satte pipan i munnen stod helt plötsligt elva blåklädda spelare i Manchester City och tittade mot den mörka februarihimlen. De tittade på varandra, på sin tränare Roberto Mancini och de tittade på sina motståndare, som på något konstigt sätt precis gjort det lite svårare att vinna ligaguld.

På förhand och innan matchen började var Southampton ett lag som mitt under en otroligt turbulent tid trots allt fått med sig några hyfsade resultat. Man hade sparkat den omåttligt populära tränaren Nigel Adkins (som var den som tog upp Southampton till Premier League) och ersatt honom med en spansk tränare i Mauro Pochettino. Som om detta inte var nog för att göra fansen upprörda passade man dessutom på att göra sig ovän med ikonen och den legendariske spelaren Matthew Le Tissier.

Mycket, mycket fanns med andra ord som talade emot att Southampton skulle kunna prestera på sådan nivå att man skulle kunna skaka om självaste mästarna i grunden. Den ödmjuka citysupportern kunde med största säkerhet finna att det också fanns en hel del faktorer som också talade emot Manchester City inför den här matchen. Bland annat en något bristfällig form, skador och frånfälle av viktiga spelare, samt ett något skakigt transferfönster som resulterade i förlusten av Balotelli.

Inför matchen skiljde det nio poäng mellan ettan United och tvåan City. Nio poäng som enligt Mancini själv inte betyder särskilt mycket då det fortfarande återstår relativt många omgångar. Frågan är dock om Mancini har förstått att det också krävs att United förlorar nio poäng för att försprånget ska intas? Årets Manchester United är på många sätt ett annat, starkare och mer pålitligt lag än fjolårets.

Visst, den påläste minns kanske att en liknande situation uppstod i fjol. Då stod de blå på podiet i slutändan och firade ligatiteln, så visst, Mancini kan ha en liten poäng, men den är långsökt oavsett.

Matchen som den utspelade sig var inte någon fotbollsfest i den benämningen att det handlade om skönspel, flärd och briljans. Det var istället en match där enskilda misstag fick ett ansikte och där två engelska landslagsspelare under några korta ögonblick såg förvillade lika två amatörspelare som vaknat upp alldeles för sent en söndagsmorgon. Spelarna i fråga? Gareth Barry och Joe Hart.

Knappt hade matchen hunnit starta innan nämnda Barry uppvisade vad som måste vara en rejäl kombination av fysisk och psykisk utmattning då han underlät att göra sitt försvarsarbete till fullo. Hans agerande ledde indirekt till att Southampton enkelt tog ledningen. Detta skulle sedan visa sig vara ett av tre avgörande individuella misstag den kvällen.

Det andra misstaget stod dock Joe Hart för då han helt sonika tappade ett relativt lätthanterligt skott ur handskarna. Innan Man City visste ordet av stod det plötsligt två noll till hemmalaget.

Ett kontringsmål av Dzeko gav sedan visst hopp om att City kanske skulle kunna komma tillbaka.

Tyvärr för Man City, till fördel för Southampton och till glädje för alla som älskar att följa spänningen i Premier League till the bitter end, kom således Gareth Barry åter att spela huvudroll då han helt tanklöst rullade in bollen i eget mål! Målet betydde då 3-1 och ett otroligt tungt psyologiskt underläge för de blå. På många sätt kanske Barry utan att veta om det just nu, ha illustrerat hur man på egen hand sköt bort ligaguldet?

För Barry, Hart och hela Man City gäller det dock att snabbt ladda om batterierna, bryta ihop och komma igen för det är två tuffa matcher som väntar härnäst. Först ut är omspelet mot Leeds i FA-cupen och därefter väntar Chelsea i ligan.

Även om det inte är kört i ligaracet än, finns det sannerligen inte mycket till marginal kvar nu. En förlust mot Chelsea skulle mycket väl kunna vara den förödande spiken i kistan. Förhoppningsvis för Citys skull har både Barry och Hart då rannsakat sig själva, ätit en stadig frukost och satt på skor och handskar på rätt fot och hand.

Till alla som är Saints-supportrar, födda i Southampton eller som helt enkelt tycker om att se mästarna förlora återstår bara att lyfta på hatten och bocka. Segern var hur som helst, misstag till trots, ingenting att skämmas över!