Ett härligt medaljregn

Friidrotts EM i Göteborg är slut och över. Det blev en härlig helg för många tävlande svenskar och för den entusiastiska publiken. Rekord spräcktes, medaljer bärgades och en ny svensk publikfavorit gjorde debut i den svenska tröjan.

Adeba Aregawi kom till Sverige 2009 men fick inte svenskt medborgarskap förrän 2012. Hon tävlade dock inte för Sverige förrän i år och i helgens EM-mästerskap. Hon är sedan tidigare rejält meriterad. Bland annat var hon snabbast i världen på 1500 meter utomhus förra året, stod som slutsegrare för hela Diamond League-serien, samt kom femma i OS i London. I helgen var det en förväntansfull presskår och supporterskara som mötte Adeba Aregawi inför hennes första tävling i den svenska tröjan. När hon enkelt tog sig vidare från både försök och kval steg den förväntan något enormt. Lagom till finalen fullkomligt kokade hela arenan (Skandinavium). Alla ville se vad Aregawi gick för! Och som hon visade upp sina kvalitéer sedan. Trots att regerande världsrekordhållaren Jelena Sobolovea fanns med i startfältet visade Aregawi inga som helst tecken på tvivel över sin egen förmåga då hon leende tog emot applåder från de svenska fansen. En sådan attityd och tillförsikt som hon visade är något som vi svenskar verkligen inte är bortskämda med att få se våra idrottare utstråla. Bortsett från Ibrahimovic vet jag inte om det är någon svensk idrottare som i dagsläget gör det?

Adeba Aregawi visade i finalen varför hon numera är att klassas som en svensk världsstjärna. Med en segermarginal på 10 sekunder och med konstant ledning utklassade hon sitt motstånd och bärgade välförtjänt guldmedaljen till Sverige och till sig själv.

Det välförtjänade guldet, det anspråkslösa leendet och de ödmjuka försöken att på egen hand genomföra intervjuer på svenska, bidrar alltsammans till att Sverige med största sannolikhet fått en ny ikon och fanbärare av svensk idrott. Vi kommer garanterat att få se mer av Adeba Aregawi.

***

Friidrotts-EM bjöd dock på fler medaljer än Aregawis och på fler sportsliga framgångar som förtjänar att uppmärksammas. Bland annat tog två av våra höjdhoppande damer, Ebba Jungmark och Emma Green Tregaro, silver respektive brons. Båda klarade 1.96m och var förhållandevis nära att vinna över segrande Ruth Beitia.

Michael Tornéus fick en något bitter silvermedalj i längdhoppet. Bitterheten ligger naturligtvis i att han trots två svenska rekord, ändå inte fick bärga hem guldet. Tornéus första hopp mätte 8.27, vilket räckte till att slå Mattias Sunneborns gamla rekord. När experter och publik sedan trodde som bäst att Tornéus överträffat sig själv slog han till med ännu ett rekordhopp. Denna gång blev resultatet 8.29. Tyvärr fick inte sagan det lyckliga slut den förtjänade sedan ryssen Aleksander Menkov fortsatte där Tornéus slutade och hoppade 8.31. En silvermedalj och ett väldigt överraskande och positivt besked till svenska folket bör Tornéus dock vara rejält nöjd med!

Framgångarna i längdhoppsgropen stannade dock inte vid en silvermedalj. Nej, det blev även ett brons tack vare Erica Jarder. Med ett hopp på 6.71 knep hon tredjeplatsen samt satte personligt rekord.

***
Avslutningsvis och som kronan på verket i den svenska medaljskörden har vi Johan Olssons guld i fem-milen i skidor. Denna medalj är, om inte större än Aregawis lika stor och lika betydelsefull för svensk idrott och svensk sportstatus. På förhand var Olsson att betrakta som en utmanare till den norska megastjärnan Petter Northug. Experter och lagledare var överens om att Olsson hade potential att vinna, men att det skulle krävas något alldeles extra för att göra det. När Olsson sedan gled i mål som etta visade han att det lilla extra helt enkelt stavades högt tempo, stark motivation och en rejäl vinnarskalle. Olsson tog genom sin seger en grundlig revansch på Norge och på Jörgen Auklands framgång i Vasaloppet. Sverige avslutade således veckan med hedern i behåll!

***

Veckans bästa vs sämsta

Veckans bästa tillskriver jag, trots EM-guld och framgångar i skid-VM, det ovanstående svenska kultförklarade – Vasaloppet. Denna svenska sporttradition blir bara mer och mer populär. Den engagerar ett stort antal människor runt om i hela landet och samlar miljoner tv-tittare under flera timmar. Få andra idrottsevenemang har sådan genomslagskraft i vårt avlånga land. Veckans sämsta representeras den här veckan av ett svenskt ishockeylag som trots hur många livlinor som helst, till sist misslyckades. Laget jag talar om är AIK hockey och deras misslyckade försök att ta sig vidare till slutspel. Det är kanske först nu som betydelsen av Victor Fasth går upp för samtliga AIK-supportrar. Stockholm kommer nu att få klara sig helt utan slutspelshockey, vilket både är ironiskt och underligt.