Månadens krönika – september 2013

Sommaren är nu officiellt över och hösten har gjort sitt intåg. Sommarsporterna börja runda av sina säsonger och vintersporterna börjar varva upp för start. Några av dessa vintersporter som rullat igång på allvar är ishockeyn, innebandyn och handbollen.

MÅNADENS KRÖNIKA – SEPTEMBER 2013

Av dessa vill jag dock ta tillfället i akt och orda lite extra om ishockeyn. Anledningen? Ishockeysporten har i Sverige, inför årets säsong, fått genomgå vissa stora, strukturella förändringar som förtjänar att lyftas fram och diskuteras lite extra.
Som i ett led att göra den svenska ishockeyn mer attraktiv och ”brandad” som det amerikanska begreppet gör gällande, beslutade Svenska ishockeyförbundet att det så folkliga och vedertagna namnet på Sveriges högsta ishockeyserie skulle byta namn. Ut skulle det allmänna och generella namnet ”Elitserien” och in skulle det mer internationellt gångbara och mer utpräglade och hockeyrelaterade namnet ”SHL” (Swedish Hockey League).

Ett smart drag av våra hockeypampar för att vinna till sig mer sponsorpengar och avtalspengar från mediebolag, eller ett lätt patetiskt försök att ge sken av att vara någon form av lillebror till världens största ishockeyliga NHL i Nordamerika?
Personligen håller jag med om att namnbytet faktiskt framhäver att det är ishockey vi pratar om. Serienamnet ”Elitserien” finns ju faktiskt inom flera sporter och är inte per automatik förknippat med hockey för alla. SHL blir således ett varumärke mer än Elitserien var.

Samtidigt kan inte det nostalgiska i mig låta namnbytet passera obemärkt. Elitserien har trots sitt namn, rotat sig som ett uttryck för Sveriges bästa hockeylag, samlade på ett och samma ställe.

Namnet bar med sig någonting extra, något genuint och helylle-svenskt, ja något som helt enkelt andades folklighet snarare än kommers. Visst, jag förstår att sporten behöver dra in mer pengar och att skapa sig ett starkare varumärke är ett steg i rätt riktning för den sakens skull. Men kunde våra högaktade hockeypampar inte välja ett mer svenskt och folkligt namn än ett amerikanskt NHL-inspirerat sådant?

Elitserien, eller förlåt – SHL, har annars börjat riktigt bra och hittills har vi hockeyälskare fått se fartfylld action i vanligt ordning. Nytt för året är också att vi har två lag som gör comeback i SHL, Leksand och Örebro!

***
Så här i slutet av september har vi också hunnit genomlida nästan samtliga matcher i fotbollens VM-kval. För oss svenska supportrar har det varit en känslomässig bergochdalbana att följa vårt kära landslag med Zlatan i spetsen. Snudd på förlust mot Irland på bortaplan och en riktigt värdefull och viktig 1-0 seger i Kazakstan gjorde dock att VM-slutspelsdrömmarna lever vidare. VM i Brasilien 2014 är snart inom räckhåll!

***
Om känslorna svallade ordentligt när Sveriges landslag i fotboll spelade kvalmatcher, var det något liknande men i positiv bemärkelse som inträffade när klubbfotbollens största turnering ”Champions League” inleddes i september. Turneringen inleddes som vanligt med lottning av de olika grupperna till den första rundan. Inga svenska lag finns med (som vanligt) men väl våra danska grannar – FC Köpenhamn.

Att titta på inledningen av Champions League är minst ett lika befäst hösttecken som gula löv på träden i parken. Man kan inte annat än att älska dessa sena fotbollskvällar mitt i veckan. En kopp kaffe, en macka och Europas bästa klubblag som slåss om prestige och ofantligt mycket pengar. För oss som älskar fotboll kan Champions League nästan helt bota all form av depressiva och negativa tankar som kan komma då sommaren är över för den här gången!

***
Under september bjöd sportvärlden också på dramatik utanför hockey och fotbollens sfär. Inte minst under tiden som världens bästa tennisspelare gjorde upp om ära och berömmelse (samt en nättare summa pengar) i högt skattade US Open.

En match som verkligen stack ut i den turneringen var den mellan Djokovic och Wawrinka. Mitt i matchen visade de båda spelarna sådana inbördes kvalité att det tog lite mer än 20 minuter att avgöra ett game! Tala om nagelbitare då de båda turades om att bryta och serva fram och tillbaka.

Att matchen var superhet i fråga om kvalité och passion rådde det ingen tvekan om. Faktum är att vi som tittade fick bevittna något så ovanligt som en stående ovation från publiken mitt under matchen, riktad till båda spelarna! Det hela slutade med att både Djokovic och Wawrinka gick några varv runt planen och manade på publiken. Inte förrän domaren vänligen men bestämt bad spelare och ledare att sätta sig ner kunde matchen återupptas.

Om inte detta är argument som hänför även den mest inbitna sporthataren, ja då vet jag inte vad som skulle hjälpa?

***
Så, avslutningsvis är det med en trivsam förnöjdhet jag blickar tillbaka på en underhållande och händelserik månad. Förhoppningsvis får vi vara med om något liknande eller än bättre när vi nu öppnar dörrarna till oktober.